Jag noterade att framdäcket blev allt tunnare, och när jag kom tillbaka på asfalten med min mountainbike höll det inte längre. Det var bara att gå av och le cykeln de sista 11½ kilometrarna. Vilket ska sägas var en rejäl pärs. Inte för att det är jobbigt att gå så långt i sig. Men redan innan jag blev tvungen att gå hade jag börjat fantisera om hur jag skulle inta kylda och kolsyrade drycker när jag kom tillbaka till byn. Solen var stekande, och även om jag hade vatten med mig, så blev munnen alldeles torr.