När jag passerat klocktornet kom jag ut på detta torg och jag brast ut i ett leende. I kom väl ihåg torget från mitt besök 1993, men det var så annorlunda. 1993 var det väldigt lugnt här – liksom överallt innanför stadsmuren – men tack vare turismen hade torget nu fått liv. Ibland kan turismen kväva en plats för att det blir alldeles för mycket. Men Sighişoara lider inte (än) av det problemet, utan mina medturister bidrog positivt till upplevelsen.