På vägen tillbaka körde vi förbi en fisk som simmade nära ytan. Antons son gjorde två försök att fånga den med händerna, men när det inte gick så vände han båten. Jag trodde naivt att det var så att jag skulle kunna fota den. Men, plask! Utan förvarning dunkande han till fisken med åran utan att bry sig om att vattnet stänkte på mig. Han tog upp den medvetslösa fisken, nackade den och la den på durken. Jag antar att det var hans middag.