Framme i Chuzenji, gick italienaren, som redan sett Nikko, för att se vattenfallet. Jag stannade vid torget för att vänta på bussen tillbaka till Nikko. När som jag flanerar omkring lite, så ser jag en apunge titta fram bakom en bro. Vilken grej, tänkte jag, och plockade fram kameran. Men som jag måttade in ungen, försvann han ner. Snart kom i stället en större apa upp, och den nöjde sig inte med att bara titta fram – den kom springande rakt mot mig.

Jag insåg att den inte uppskattade att jag fotade familjens minste, och började springa. Någonstans var det sluttande kant upp, och på något sätt tappade jag balansen och föll framklänges. Tack och lov utnyttjade apan inte detta, men jag kom på benen, så började den komma mot mig igen. Det var bara att börja lubba igen.

Och om det enda som hände i snöeländet var att byxorna blev smutsigare, så blev det värre nu när jag var i civilisationen. Det blev skrubbsår på armbågar och knän, och hål på byxan. Faktum är att byxorna aldrig kom tillbaka till Tokyo – jag köpte en par nya i Nikko senare på kvällen. (En historia för sig. Alla byxor i affären var alldeles för långa. Men jag fick dom upplagda där och då.)

Bilden? Tja, säg det. Jag hade fingret på avtryckaren när jag sprang. För bilder på apor, se Miyajima-bilderna. Det var samma slags apor där.