Och så hände det sig att jag blev husse för en dag, eller åtminstone en förmiddag. På vägen ut ur Tilcara på min förmiddagspromenad blev jag omsprungen av en hund, vilket jag inte tänkte så mycket på. Det finns gott om hundar i Argentina, och långt från alla har en husse och matte. När jag sedan gick på vägen, så gick hunden framför mig, och tittade bakåt då och då. Jag trodde att den ville återvända till byn, men var skrajsen för att passera mej. Eftersom jag ändå skulle ner till floden, så vek jag av från vägen, så att hunden skulle kunna gå tillbaka. Men så hör jag ett ljud bakom mej, och där står hunden och viftar med svansen. Och som jag fortsatte min promenad, så var hon alltid i min närhet. Inte så att hon gick fot, utan hon höll sig ofta på lite avstånd, för att inte vara för påträngande.

Nu hör det till saken att jag blev rejält biten av en hund när jag var tre år gammal, och jag tycker fortfarande att det är obehagligt med hundar. Men det är en stor skillnad på Argentina och Sverige i detta avseende. Argentinska hundar är mycket mer väluppfostrade, och förstår att hålla distans till främlingar, något långtifrån svenska jyckar  förstår. Hur som helst, det var en liten omtumlande upplevelse för mej.

Varför gjorde hunden så här? Tja, säg det. Men hon fick en bit av min lunchmacka, och där är nog svaret. (Och att jag inte blev husse för hela dagen berodde helt enkelt på att jag åkte från stan med bussen.)